Som formgivare och konstnär vill jag gärna jobba med hantverk.
Det är nödvändigt att förstå hantverkets möjligheter och begränsningar.
Det är nödvändigt också att hitta hantverkare som en kan jobba med. Det är superviktigt med personkemi överallt och i de flesta sammanhang. Men jag tycker att personkemi är extra viktigt i Iran. Jag känner att allt sker på ett personligt plan där på gott och ont. En kan inte nöja sig med att jobba med en skicklig människa utan det måste stämma på många plan om det ska funka i längden.
Jag tycker inte heller att det funkar för mig med distansarbete. De flesta som jobbar med blocktryck i Esfahan vet vem jag är. Jag har varit där flera gånger och suttit bredvid hantverkare långa dagar och diskuterat saker med dom. Jag har gett mina hantverkare feedback på deras jobb i Sverige och hur folk reagerat på det. Vid varje utställning har jag skickat bilder på mina utställda arbeten och berättat om hur det har gått.
För mig är det som jag gör inte enbart en konstnärlig produktion utan ett arbete som påverkar en mångårig hantverkstradition.
Det är intressant att min närvaro har lett till att kvinnor har börjat att sitta bakom tryckbänken. Yrket är väldigt mansdominerat och min närvaro i verkstäder har väckt kvinnors intresse, de flesta från konstskolor. Det är intressant att ingen formgivare har satt sig in i blocktryck tidigare. Jag tror att traditionen och kostnaderna skrämmer bort de flesta konstnärer och formgivare. Så fort som man säger tryck då gäller det stor produktion. Man gör inte en hel serie av handsnidade träblock för att trycka några begränsade upplagor, det är därför det är så kopplat till marknaden och ekonomi.
Blocktryck 