I parentes

Jag lämnar Esfehan i det här inlägget och berättar om en presentation av blocktryck som jag hade på evenemanget Kolla Kultur på Kulturhuset.
Jag höll på att förbereda mig ganska länge eftersom det var första gången jag medverkade i programmet och första gången som jag ville visa hur man trycker blocktryck.
I Iran lärde jag mig att linda handen och slå med den på träblocket som jag tidigare beskrivit. Jag har varit väldigt fascinerad av just det i arbetsprocessen då  verktyget är handen och man känner av på riktigt hur man ska slå. Många frågar om det gör ont. Nej, det gör inte ont om man lindar handen rätt och slår som man ska.

Men på Kulturhuset valde jag att använda klubbor att slå på blocket med, i Iran slår man sällan med klubba, bara om det gäller riktigt stora block. Eftersom det tar tid att lära sig att linda in handen rätt och jag då ville föra vidare kunskapen till barn och unga kändes det som den rätta vägen att gå.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag försöker alltid så gott det går undvika färdiga produkter i butiken, återvinning och återbruk är min grej. Så jag sågade av gamla krocketklubbor vi hade hemma, köpte en gammal läderväska från Stadsmissionen och klistrade läder på klubborna för att inte skada blocken. Det blev väldigt fint och uppskattades av besökarna.
Jag hade två stora bord där jag kunde sprida ut mina block och verktyg. Det var många som kom förbi och testade och fick ta sin provlapp med sig. Det blev som en workshop fast den egentliga tanken var att jag skulle göra reklam för mig själv för att sälja mina kunskaper i tekniken till skolor 🙂
Hur som helst var det jätteroligt. Jag pratade med många intressanta utställare, lärare och bildlärare. Efter flera timmars arbete gick jag därifrån med glädje och energi!

 

Att jobba med hantverk

Som formgivare och konstnär vill jag gärna jobba med hantverk.
Det är nödvändigt att förstå hantverkets möjligheter och begränsningar.
Det är nödvändigt också att hitta hantverkare som en kan jobba med. Det är superviktigt med personkemi överallt och i de flesta sammanhang. Men jag tycker att personkemi är extra viktigt i Iran. Jag känner att allt sker på ett personligt plan där på gott och ont. En kan inte nöja sig med att jobba med en skicklig människa utan det måste stämma på många plan om det ska funka i längden.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag tycker inte heller att det funkar för mig med distansarbete. De flesta som jobbar med blocktryck i Esfahan vet vem jag är. Jag har varit där flera gånger och suttit bredvid hantverkare långa dagar och diskuterat saker med dom. Jag har gett mina hantverkare feedback på deras jobb i Sverige och hur folk reagerat på det. Vid varje utställning har jag skickat bilder på mina utställda arbeten och berättat om hur det har gått.
För mig är det som jag gör inte enbart en konstnärlig produktion utan ett arbete som påverkar en mångårig hantverkstradition.
Det är intressant att min närvaro har lett till att kvinnor har börjat att sitta bakom tryckbänken. Yrket är väldigt mansdominerat och min närvaro i verkstäder har väckt kvinnors intresse, de flesta från konstskolor. Det är intressant att ingen formgivare har satt sig in i blocktryck tidigare. Jag tror att traditionen och kostnaderna skrämmer bort de flesta konstnärer och formgivare. Så fort som man säger tryck då gäller det stor produktion. Man gör inte en hel serie av handsnidade träblock för att trycka några begränsade upplagor, det är därför det är så kopplat till marknaden och ekonomi.

 

Hål i golvet

Dag två. Det är så härligt att sitta på golvet och ha benen i hålet i golvet, ta blocket, lägga det mjukt på färgytan och slå med den inlindade handen för att sedan upprepa allt igen. Något jag finner fascinerande är lättheten och snabbheten jag ser i tryckarens rörelser. Något väldigt intressant med den här trycktekniken är hur ögat och handen är i totalt samspel. De tryckare jag hittills träffat har börjat yrket som unga och det tar tid att nå den noggrannhet de besitter samtidigt som de måste jobba snabbt.

Dagens lektion är att slå blocket mot färgytan för att få en jämn yta. Min lärare beskriver att det ska låta som en mjuk puss mellan blocket och färgen. Man slår på det upp till tre gånger och lägger det sen mot tyget. Sedan är det en annan historia hur man ska anpassa blocket till mönstret så att det blir jämnt och fint.

tvärsnitt
Tvärsnitt på hur en sitter och trycker – Illustration Shabnam Faraee

 

Lektion ett!

En av de första sakerna jag lär mig är att linda in handen med ett tjockt skydd av bomullstyg och läder med hjälp av ett band. Det är lite komplicerat. Det ska sitta fast för att skydda handen och inte lossna när man slår till blocket. Jag också testar att använda en gummiklubba istället att slå för hand. Det funkar men det är inte lika roligt och jag får inte samma flöde som med att använda handen (film: Håkan Julander).

Här är mitt första tryck med ett enkelt block. Det svåra är att ha färgen jämnt utspridd på blocket för att få ett jämn yta, det är viktigt att inte pressa blocket för hårt eller löst i färgen. Det andra som man måste tänka på är att hålla blocket så att det blir ett rakt avstånd från tygkanten hela tiden.

focc88rstatryck.jpg

första_tryck1

Första dagen på verkstaden

Första mötet
Jag negotierar med Mäster Shirvani . Foto: Håkan Julander

Den 15:e april på eftermiddagen åker jag till verkstaden där jag ska börja trycka. Den ligger i ett av Esfahans äldsta kvarter. Jag bor i samma område för att vara nära verkstaden. I området håller många byggnader på att rasa ihop och nya hus byggs över de gamla ruinerna.
Min verkstad är också i en gammal byggnad som tillsammans med andra lokaler och verkstäder ligger runt en trädgård med ett stort mullbärsträd i. De flesta av lokalerna är stängda. Jag fick senare veta att det inte gått ihop för dem.
Herr Shirvani heter tryckaren jag ska arbeta hos. Vi beslutar att jag ska börja genast. Den första arbetsuppgiften blir att sitta bredvid honom och pensla färg i färg-hållaren, som är en stor keramikskål. I skålen finns dragant, som får en gummiliknande konsistens när den blandas med vatten. Sedan har man ett lager av filt på skålen och ett annat lager av tyg som färgen penslas på från. Mäster Shirvani pekar på en ung man i verkstaden och berättar att det arbete jag gör nu var hans arbete under ett år. Det tar tid att jobba upp sig för att bli tryckare. Men jag får sätta mig bakom ett av de låga borden redan när jag kommer tillbaka på eftermiddagen för att komma igång med att trycka.

Meydane Nagshe Jahan

naqshe_jahan
Bilden är från 2015. Foto: Shabnam Faraee

Det är den 15 april och jag är på det vackra torget igen, Meydan-e Naqshe Jahan. Tidigare har jag tryckt mina mönster i en verkstad här men imorgon ska jag börja vara lärling hos en tryckare i en annan del av stan. Jag har inte träffat den personen än utan en esfahani – konstnär jag kom i kontakt med för tre år sedan har pratat med honom och han har gått med på att ta emot mig. Jag hoppas verkligen att vi får bra personkemi.

Ja, torget! Det är från 1600-talet och ett kulturarv och de flesta som åker till Esfahan gör det för att besöka just det här torget, men jag åker hit första dagen jag kommit hit för att träffa min blockmakare. Jag ska också kolla på tyger som jag beställde för några månader sedan i vintras. Då var jag själv här och såg till att allt skulle bli rätt. Jag är alltid orolig när jag ska se de färdigtryckta tygerna. Hantverkarna jag har jobbat med kan tycka att vissa saker inte är så viktiga men enligt mig är allt viktigt och det gör mig orolig.
Vem var det som sade att djävulen sitter i detaljerna?

Förord

DSC06498

Jag skriver den här bloggen för att dela med mig av den kunskap om blocktryck, eller qalamkari som det heter i Iran, jag samlat på mig under tre år. 2015 reste jag till Esfahan i Iran för att göra mina första tryckexperiment.
Motiverad efter den resan ritade jag ett nytt mönster jag gav namnet Sill & Potatis som jag skickade till en blockmakare
i Esfahan. Därefter åkte jag till ett artist in residence program i södra Spanien för att se Alhambra i Granada och studera islamiska former och mönster som skiljer sig från de som finns i Iran. Under tiden i Spanien började jag skissa på ett nytt mönster, Julskinka, som jag senare gjorde klart i Stockholm.
Efter att dessa två mönster blivit tryckta visades de upp i utställningen Textila Undertexter i Marabouparkens konsthall och i Malmö Konstmuseum.Båda dessa mönster blev omtyckta och det är roligt att det blev som jag ville,
Att de tryckta på dukar fick pryda både midsommarbord och julbord.
Jag ser dessa mönster som början på ett livslångt projekt jag kallar Nordic Delight. Ganska snart uppstod tanken att jag själv borde lära mig tekniken för att trycka mina egna mönster. Det är också många av mina konstnärskollegor som har visat intresse för att lära sig trycka på det här viset. Därför sökte jag stöd hos Nämnden för hemslöjdsfrågor och fick ett bidrag så jag kunde åka till Esfahans hantverkskvarter och sätta mig i en verkstad med benen i en grop under ett av de låga borden och lära mig trycka.

Jag kommer i denna blogg berätta framför allt berätta om min tid i Esfahan som tryckarlärling samt ge tillbakablickar på mitt arbete med mönsterarbete och Nordic Delight sedan starten 2015.

Det går att läsa om mina erfarenheter i en essä jag skrivit för tidningen Tecknaren, Mönster i förändring, samt lyssna på en radiointervju på P4 Stockholm från 2016.